Världen tar sig långsamt igenom coronaviruspandemin och produktionen av TV-serier och filmer börjar vakna till liv igen efter en letargisk sömn. I höst kommer försenade blockbusters till biograferna och vi tänker redan på framtida släpp.

Den 7:e maj 2021 får USA äntligen se världspremiären av den nya MCU-filmen Black Widow, som sätter igång en ny, fjärde fas av den framgångsrika franchisen.

Men vilka är dessa faser? Vad har Marvel förberett till oss i framtiden? Och vilket är rätt sätt att titta på MCU-filmer? I denna artikel täcker vi grundandet av denna gigantiska franchise i detalj och ger ett par tips på hur man börjar se Marvel-filmer.

Den officiella tidslinjen i Marvel är i den ordning filmer släppts sen 2008. Vi kommer att hålla oss till denna version i artikeln.

Vi måste dock nämna att den officiella kronologin inte korresponderar med den riktiga. Exempelvis utspelar sig Captain America: The First Avenger på 1940-talet, Captain Marvel på 90-talet och Spider-Man: Far From Home hoppar flera år i framtiden, där protagonisten reser över Europa under året 2023. Om du är intresserad av just denna version kan du läsa mer om det i en separat artikel på vår blogg.

Historien om Marvel Cinematic Universe

Låt oss börja med grunderna.

Marvel är ett bokförlag för serietidningar – eller grafiska romaner om du så vill – som funnits sen 1939. Majoriteten av superhjältarna i spandex som du någonsin hört talas om är serietidningskaraktärer från Marvel. De andra kommer från DC Comics. Spider-Man, Iron Man, Thor, Captain America, X-Men — detta är en inkomplett lista över superhjältar som räddar universum i Marvels serietidningar. Dessa karaktärer flyttade givetvis vid en tidpunkt från papper till filmer och TV-serier. Den första var, såklart, Spider-Man – TV-serien The Amazing Spider-Man släpptes 1977. Nicholas Hammond spelade huvudkaraktären och återvände till denna roll i flera uppföljare och tv-serier.

Sen dess har det kommit flera filmer baserade på Marvels serietidningar, men alla har haft väldigt låg budget.

I mitten av 90-talet, efter årtionden av framgång, genomgick branschen en recession, och Marvel försökte hålla sig flytande. Bokförlaget hade stora skulder och ville till och med ansöka om konkurs. Warner Bros. och MGM drömde om att köpa upp Marvel. Företaget var tvungna att sälja rättigheterna för filmatiseringar av sina mest populära karaktärer. Sony köpte Spider-Man och 20th Century Fox köpte X-Men och Fantastic Four. Efter lyckade förvärv började studiorna kvickt att spela in blockbusters.

Tio år senare kom det rapporter om att Marvel också skulle börja göra filmer om de resterande superhjältarna. Men till skillnad från Sony och 20th Century Fox hade de en revolutionerande plan – att skapa ett helt universum. Marvel Entertainment tog ledningen i processen.

De första nyheterna dök upp i pressen 2005 och den 1:a maj 2008 släppte Marvel den första Iron Man filmen. Detta var ögonblicket då Marvel Cinematic Universe officiellt tog sin början.

Den första fasen för Marvel Cinematic Universe.

Iron Man. 2008.

Allt börjar med Iron Man. Marvel verkade sondera terrängen med denna film. Skulle tittarna verkligen vara intresserade av detta, och inte den populäraste superhjälten? Hur sammankopplar man delar av ett så enormt serietidnings-universum? Vad kan locka tittarna?

Marvel tog en stor risk när de anställde Robert Downey Jr. – som hade ett väldigt tvivelaktigt rykte i slutet på 90-talet – till huvudrollen i familjestorfilmen. Under tidigt 2000-tal kämpade Robert med att komma tillbaka som en erkänd skådespelare och spelade i små men kritikerrosade filmer.

Marvel skulle förresten komma att fortsätta på detta spår att bjuda in bekanta skådespelare men inte superstjärnor till att spela huvudroller. Därmed skapade studion en stjärna, som var tacksam för den nya rivstarten på hans karriär.

Som resultat blev Downy Jr. en superstjärna, Iron Man drog in 600 miljoner euro vid biljettförsäljning (detta var mycket pengar för att vara 2008) och togs emot väl av kritiker, och Marvel började bege sig i rätt riktning.

Filmen fick en uppföljare, men fortfarande inte ett ord om något Cinematic Universe.

The Incredible Hulk. 2008.

Efter Ang Lees inte så lyckade filmatisering av Hulken 2003, i vilken den fantastiska skådespelaren Eric Bana spelade rollen som forskaren Bruce Banner, bestämde sig Marvel för att köpa tillbaka filmrättigheterna till det gröna monstret. Då kunde de ”starta om” karaktären och försöka göra honom till en del av superhjälteteamet. Efter den andra filmen av MCU kan man notera nya principer i producenternas arbete. Huvudskurken spelas av den kändaste skådespelaren i besättningen. I Iron Man spelade Jeff Bridge och i The Incredible Hulk spelade Tim Roth rollen som antagonist. Det blir också tydligt att Marvels chefer börjar anställa pålitliga proffs till att regissera filmerna, som inte bara är kapabla till att filma väl men även framgångsrikt anpassa sig till studions krav. Dessutom ges särskild uppmärksamhet åt valet av en skådespelerska för rollen som hjältens kärleksintresse: hon måste vara tillräckligt känd men utan att överskugga huvudkaraktären (i den nya filmen var det Liv Tyler). Dessutom kan du i The Incredible Hulk se ett stort antal ”easter eggs” som inte bara kopplar filmen till andra Marvel-filmer, men också till föregående förkroppsligande av karaktären. Så, huvudkaraktären i Hulken har Lou Ferrignos röst, som porträtterade Bruce Banner i tv-serien från 1978–1982.

Edward Norton spelade huvudrollen i den andra delen av MCU. Producenterna planerade honom till att spela Bruce Banner i de följande filmerna, men skådespelaren hade en konflikt med studion. Efter utgivningen av The Incredible Hulk var cheferna tvungna att re-casta en skådespelare till huvudrollen, och det var på detta vis som den icke mindre underbara Mark Ruffalo blev den nya Bruce Banner. Denna situation är förresten det enda fallet hittills då en skådespelare som porträtterar huvudkaraktären ersatts i MCU.

Iron Man 2. 2010.

Två år efter framgången med Iron Man fick biograferna över världen en uppföljare om Tony Starks äventyr. Regissören till denna film var samma Jon Favreau, samma Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Terrance Howard porträtterade karaktären War Machine i första filmen men lämnade projektet – enligt rykten hade han inte kommit överens med studion angående sin lön – och Marvel ersatte honom med Don Cheadle. Han stannade i franchisen till slutet av tredje fasen.

Här ser vi två karismatiska skurkar spelade av Mickey Rourke och Sam Rockwell.

Iron Man 2 blev en central film för MCU. Producenterna hade redan börjat planera The Avengers, filmen som skulle föra samman alla superhjältarna. De behövde sätta igång med att ansluta dem nu. I de två föregångarna fanns det antydningar om att det skulle finnas ett team, men tittarna kunde se dem först efter sluttexterna. Tillfälligtvis blev dessa korta filmer ett MCU-kännetecken, som tvingar fansen att sitta kvar på biograferna tills belysningen tänds.

Alltså, i Iron Man 2 får Tony Stark hjälp från en ny karaktär, som så småningom blir hans kompanjon i Avengers-teamet. Detta är Scarlet Johanssons Black Widow. Skådespelerskan är välkänd i offentligheten sen 2010, men hennes roll i superhjältefilmen gjorde henne till en superstjärna.

Publiken fick en bra historia, skådespelarna hade visat kemin mellan de två superhjältarna, filmen drog in över 620 miljoner vid biljettförsäljning, och scenen efter sluttexterna innehöll en antydan om en fjärde Avenger, Thor.

Uppenbarligen, med resultat som dessa, var det dags för en tredje uppföljare. Filmcheferna gav tillfället till Iron Man och förstod att de var på rätt spår.

Thor. 2011.

Marvels version av den skandinaviska åskguden framträdde utanför serietidningarna mer än en gång: Thor dök upp i animerade serier och framträdde en gång i en televisionsfilm från 1988 om Hulkens äventyr.

Intressant nog var regissören Sam Raimi väldigt intresserad av att göra en storfilm om Thors äventyr redan under sent 90-tal, och frågade till och med 20th Century Fox om det. Studion var inte intresserad och några år senare började Raimi spela in Spider-Man för Sony, som blev en av de ikoniska superhjältefilmerna.

Marvel närmade sig skapandet av Thor på ett väldigt genomgående sätt: å enda sidan följde studion sina påbud – en bra, men inte för självständig regissör (Kenneth Branagh), en ny skådespelare i huvudrollen (Chris Hemsworth), en känd skådespelerska som kärleksintresse (Natalie Portman), och referenser till andra filmer i franchisen.

Å andra sidan gjorde studion en direktlänk till den globala korsningen – The Avengers, som skulle släppas ett år efter Thor och ena de föregående filmerna. Den sluga och bedrägliga guden Loki är en karaktär som skulle komma att bli huvudskurken i The Avegers fungerade som koppling.

Detta var MCU:s revolutionerande idé: först, skapandet av ursprung till varje huvudkaraktär, sen att föra samman dem i slutet av fasen för att konfrontera skurken, vars motiv redan uppkommer i de första filmerna.

Thor hade en väldigt lättsam palett och en komisk approach – alla uppföljare kom att ärva denna tradition och till och med överträffa den första filmen med att spela på kontrasterna mellan de nästan överdrivet seriösa huvudkaraktärerna och deras väldigt lättsinniga kompanjoner.

Tittarna gillade den nya filmen. Den drog in en stor summa vid biljettförsäljning (fortfarande långt ifrån rekordsummor), fick en uppföljare, introducerade skurken som fungerade som övergång, och la ännu en bricka i Marvels fundament. Nu behövde studion bara introducera ledaren i teamet, vilket inträffade tre månader senare.

Captain America: The First Avenger. 2011.

Captain America, som också är känd som Steve Rogers, är en riktig gud i USA:s mytologiska gudavärld. Han är förkroppsligandet av den amerikanska drömmen. Steve är sjuk och svag, men snäll och nobel, och tar ett experimentellt serum för att bli en orädd supersoldat utan förebråelse. Med hans nyfunna styrka tar han sig till Europa och uppslukas av Nazismens eld för att bringa fred. Allt utspelar sig under 40-talet.

Bara en karaktär som detta skulle kunna vara ledare över superhjältarna, men det är bara 2012 och förtillfället körde Captain America solo.

Chris Evans (en annan bra, men inte så bekant skådespelare) spelade huvudkaraktären, han motarbetas av skurken Red Skull som spelas av Hugo Weaving (precis samma Agent Smith från The Matrix).

Captain America var varken en kassasuccé (med en budget på $140 miljoner drog den bara in två och en halv gång så mycket vid kassaförsäljning) eller publiksuccé – den fick 6,9 på IMDB och 7,3 på Metacritic. Filmen var dock den sista bryggan till Avengers.

Marvel gav oss ursprungen till de absolut första hjältarna, poängterade utvecklingen av både historien och karaktärerna, men framförallt lät filmstudion – som i en bra reality show – tittarna välja sina favoriter.

The Avengers. 2012.

Marvels producenter angrep processen för att skapa den första korsningen väldigt allvarligt. Joss Whedon, som en gång hade ett finger med i TV-serien Firefly, anställdes för att regissera och producera The Avengers. Sci-fi-serien varade bara en säsong, men fick en otroligt stor fanbase.

I serietidningarna förändrades Avengers-teamet flera gånger. I den första filmen bestämde sig producenterna att använda Iron Man, Thor, Hulken, Captain America – varav alla fick en solofilm – Black Widow, som tittarna redan kände igen, och en karaktär vid namn Hawkeye som debuterade först i denna korsning.

Det planerades försiktigt – dessa sex karaktärer var olika till graden formatet tillät. När det hela var över skulle varje tittare ha valt minst en superhjälte som denna älskade mest. Till och med scenen från trailern – när kameran flyger över alla medlemmar i Avengers – såg ut som öppningen till finalen av en dokusåpa eller en meny i ett tv-spel där man väljer karaktär. Hälften av karaktärerna har inte övernaturliga krafter och blev hjältar antingen genom träning eller på grund av deras genialitet. Det finns en kvinna, en karaktär som är tyngd av sina krafter, och alla motsättningar inom gruppen ägde rum på grund av konfrontationen mellan karisma (Iron Man) och moral (Captain America).

Joss Whedon utvecklade medvetet en komisk känsla i The Avengers. Tack vare detta blev den långa storfilmen enkel att titta på, och tittarna var blev inte uttråkade av de omåttligt allvarliga superhjältarna i spandex och deras äventyr.

The Avengers släpptes den 3:e maj 2012 och blev omedelbart en sensation. Den slog det ena kassarekordet efter det andra. De redan berömda skådespelarna som spelade huvudrollerna blev otroligt populära i Hollywood. The Avengers bröt stereotyper och gjorde superhjältefilmer till något alla villa se och vara en del av.

Som resultat drog den globala korsningen in $1,5 miljarder vid kassaförsäljningen och hamnade på tredjeplats över de mest inkomstbringande filmerna någon – slagen bara av ouppnåeliga Titanic och Avatar. Tittarna krävde en uppföljare som redan var uttänkt – och i de traditionella scenerna efter sluttexterna, antydde skaparna att Thanos skulle dyka upp år senare.

Detta var slutet för första fasen av MCU. Nästa film släpptes bara ett år senare, och skaparna hade tid att planera deras steg väl.

Ju mer tid som går efter lanseringen av denna saga, desto mer uppenbart blir det att denna otroliga succé inte är en tillfällighet, utan ett resultat av svåra och geniala kalkylationer. I kritiskt tillstånd lyckades studion hitta på en högt lyckad strategi som inte bara lyckades hålla Marvel vid liv, utan skapade den dyraste filmfranchisen i historien.

Förresten, i mitten av första fasen köptes Marvel Entertainment av studion Walt Disney Company, och priset för denna affär uppgick till $4,24 miljarder. Alla sex filmer i första fasen drog totalt in 3,8 miljarder vid kassaförsäljning (och kostade runt en miljard).

Under de fyra första åren av existens lyckades MCU göra det omöjliga: tack vare kompetent ledning och marketing och att anspelning på mytologi och arketyper blev superhjältar inte längre något att skämmas över i konversationer, inte ens bland societeten. Många skådespelare deklarerade att de gärna ville prova på superhjältespandex, och tittare spenderade ändlösa timmar på att tänka på vad som skulle hända i nästa fas och vilka nya karaktärer Marvel skulle överföra till skärmarna från serietidningarna.